En plats vid elden

Lågorna slickade och bet sig in i de sura trädgrenarna och fick dem att knastra som om de varit i plågor. Eldtungorna rev också i mossa och rot, och sträckte sig hungrande mot allt levande runtomkring. Ju högre virket jämrade sig, desto mer skoningslöst tycktes flammorna härja och svepa sitt gissel över det. Snart hördes enbart eldens jämna brus och ett sakta fräsande av köttet som stektes över hettan.

I utkanten av ljusringen som höll nattens mörker på avstånd hukade sig en ensam skepnad. Där hon satt kunde hon inte känna lågornas värme, utan endast se det facklande skenet bortom krigarnas ryggar. Doften av det fräsande fläsket nådde även henne, men det var inte hungern som fick henne att skänka krigarna blickar av avund.

Det var drömmen om en plats vid elden, en plats bland stammens krigare.

Två själar hade hennes spjut redan skickat till Brytarens salar, men ändå hade craalen inte låtit henne bloda sitt ansikte, sederna till trots. Det var craalens rätt så länge ingen kunde mäta sig med honom i styrka, men vad hoppades han? Att först värma lem och sedan svärd i henne? Att hon skulle brytas som genomruttet trä, eller ännu värre, böla som en människa?

Vredens lågor flammade upp inom henne och i deras hetta förtärdes all skam. Utan tvekan reste hon sig och gick mot shamanens grotta för att utröna sitt öde.

I den rökfyllda grottan satt stammens shaman och blandade örter. Längre in stod en människoslav med blicken sänkt i marken, redo att utföra den gamla seniga konans varje befallning. Slaven stank, precis som alla människor.

Med vrede i rösten sade hon: "Jag vill ha kraft att krossa craalen. Säg mig hur jag får Brytarens styrka."

Rökviskaren gav först ifrån sig ett rosslande skratt, men svarade sedan:

"Ärrade krigare veknar när drömmar bleknar. De minns dräpare som lämnat vidare sitt blod innan de kysst svärdet. I Brytaren ruvar vår styrka. Skuggmodern vakar kring tunglet och kedjor kan krossas. Längs vilka mörka stigar är du kommen? Håller du bladet eller skaftet?"

Shamanens ord må ha varit kryptiska, men de var inte utan ett budskap.

Hon begav sig bort från lägret och besteg en närbelägen kulle. Där klädde hon av sig. Med natthimlens bleka ljus över sin nakna kropp höjde hon sin dolk mot den bemantlade månen.

"Brytare hör mig! Ge mig styrka att slakta craalen och jag ska blota människornas hövding i ditt namn."

Med dessa ord ristade hon Brytarens tecken i sitt kött.

Ett vrål ekade genom natten. Det fick resten av stammen att stanna upp och blicka mot kullen där hon stod. Vrålet väckte någonting inom dem, någonting uråldrigt och hetsande. Som en störtflod brusade det upp inom var och en av dem. En drift som inte kunde motstås, inetsat i deras kött och blod. Och så plötsligt brast spänningen, och luften skars av hundra vrål som anslöt sig till hennes.

I grottan tittade shamanen upp från sin örtmortel. Ett belåtet grin spred sig över konans läppar. Det var inte bara vrålet från stammen som hon hörde, för dold däri låg även Brytarens mullrande röst.

"Vår tid är kommen..."