Detta land

Detta land

Den vinande vinden stjäl mina sista, flämtande andetag. Ett kallt, stilla regn sköljer ut mitt blod över stadens uråldriga torg. Runtom mig råder kaos, en blodutgjutelse utan like. Den en gång så stolta staden Olarianna är en spillra av sin forna prakt. Aldrig mer kommer fred att råda i vårt rike.

Hur har det kommit till detta? När blev rebellernas revolution blodig? Broder vänd mot broder, syster mot syster. Uppviglarna har vänt sina anleten från ljuset, och inga böner till vår sovande Gudinna av Morgonljuset lugnar deras hetsade hjärtan.

Skriken från döende män och kvinnor fyller mina öron in i min sista stund, då anden slutligen släpper sitt krampaktiga grepp om det döende köttstycket som en gång var jag.

Men min kamp är inte slut.

I min rustning glöder en magisk skrift. Dö ej i denna rustning, varnade runsmeden mig för så länge sen, men vikten av hans ord gick mig förbi. Jag hade endast sinnen för kraften som skulle bli min. Så reser sig åter min ande, redo att utgjuta blod.

En ny kämpaglöd flammar upp inom mig, och med vapen som inget av kött och blod kan värja sig emot driver jag förrädarna från dem som inte kan försvara sig själva. Men det är förgäves. Fienderna är för många. Olarianna faller. Förrädarnas armé stannar inte länge, utan marscherar vidare mot nästa mål. Kvar finns endast jag – en vålnad i en död stad. Dömd att för evigt vandra de gator som jag älskat och förlorat.

En ensam ande i slutet av Alvernas ålder.

Dagar, veckor och gudatider flyter ihop. Aren glider ifrån mig. Jag har inte längre förståelse för tid. Hur länge jag vandrat bland de sakta vittrande ruinerna utan att möta en enda levande själ är omöjligt att säga. Mitt forna liv, ja hela världen ter sig som en mörk, ändlös dröm.

Så, en stormig natt bryts plötsligt mörkret. Från öster tecknar ett glödande, vitt klot en växande båge över himlavalvet. Med en kraft som utjämnar Olariannas ruiner till marken slår den fallande stjärnan ner. Jag hoppas att hettan skall smälta rustningen och befria mig från mitt fängelse, men runorna består. En ångande ödeläggelse är det enda som återstår av stjärnans förödande nedfall.

Flera nätter passerar innan ljuset av lyktor plötsligt närmar sig ur skuggorna. Det är dvärgar som bär med sig ett instrument vars like jag aldrig skådat. Deras ord är främmande för mig, men i skuggorna förföljer jag dem. De verkar leta efter något. Till slut börjar flera av dem gräva där stjärnan slog ner. Länge sliter de, och de blir alla märkbart nervösare ju längre tiden lider. Slutligen verkar de hitta vad de letat efter. I lyktornas ljus kan jag urskilja en liten, glimrande kristall. En oförståelig rädsla sänker sina klor i mig. Vad har dvärgarna egentligen hittat?

Ett främmande ljud skär genom natten. Uppskrämda börjar dvärgarna samla ihop sina ägodelar. Med höjda vapen sätter de av ut i mörkret igen. De har inte hunnit långt när skuggorna runt dem kommer till liv. En efter en faller de, och snart börjar de återstående springa i vild panik. Det sista dödsskriket ekar mellan klippblocken i en evighet. Kvar på marken ligger den lilla kristallen som kostat dem alla livet.

Återigen ligger platsen för den forna staden stilla, ett sakta förfallande gravmonument för ännu ett antal själar. Blodet sugs upp av marken och någonting ruvande slår sig ner i denna ödsliga ängd. Något, som inte vill någon levande väl...

Tidsåldrar passerar, som en flyktig dröm. Väder och vind skulpterar landskapet bortom igenkänning. Inga tecken återstår varken efter Olarianna eller stjärnans nedfall. Jag vet inte hur länge det gått sedan dvärgarna anlände när jag känner en förändring. Någonting är annorlunda, jag känner det lika väl som jag kände svärdshugget som bragde mig om livet. En kall oro lägger sig över mig, som en själslig skugga. Det känns som lugnet före stormen.

Det är då orcherna dyker upp. I horder väller de ur skogarna och träsken, med riktning västerut. De är stora och brutala, deras vapen inte mer än slaggstycken som tvingats ihop, och de har blodstörst i blicken. Marken bävar under deras fötter, och deras framfart påminner mig om förrädarnas frammarsch. Vilket mål som än väntar dem i väster har mycket lidande framför sig, ty de vandrar under den mörka Gudinnans baner.

Orchernas framfart hindras, och de tvingas till reträtt av mänskliga arméer. Men likt havets vågor som rullar in och slår mot stenarna återvänder orcherna – varje gång de slås ner återvänder de. Det hela är likt en makaber dans, en dans som oupphörligen förser detta ärrade land med fler kroppar under århundradens gång.

Så en dag kommer det sig att människorna ovetandes slår läger mitt där stjärnan föll. En ensam soldat gräver avskrädesgropar, när han plötsligt råkar hitta kristallen som dvärgarna tappat otaliga mansåldrar tidigare. Hans ögon blir vida av girighet, och han låter den hemska saken slinka ner i sin väska. En illavarslande känsla övertar mig, men människornas magi är okänd för mig, och jag vill inte riskera att gå ett än värre öde till mötes än det jag redan genomlider. Vad som blev av kristallen efter att människorna gett sig av hemåt får jag aldrig veta.

Men jag har mina aningar.

Ty människorna återvänder, och de verkar ha välsmidda planer. Med grovlemmade soldater och många led av kedjade slavar beträder de markerna, och har en uppenbar avsikt att stanna. Det tar inte länge förrän hackor och spadar sätts till marken, mitt på den plats där dvärgarna haft sitt läger. Mer och mer människor anländer; de flesta slavar. Ibland ser jag män dra kärror fyllda med livlösa kroppar, som de kastar ner i djupa gravar.

En månlös natt ser jag en av slavarna smyga ut från området. Han är tärd, som ett levande kadaver, och med sig bär han en låda. Genom skuggorna slinker han, och lyckas undgå vakterna som patrullerar på området. Det verkar nästan som om han skulle lyckas rymma, när jag plötsligt ser en annan figur bland träden. Jag inser att mannen är dödsdömd. Han hinner knappt ens skrika innan hans strupe är söndersliten.

Människorna överlever inte länge.

Än en gång verkar mörkret torna upp sig i öster. Hennes närvaro blir allt mer påtaglig och Hennes nät starkare än någonsin. Överallt vakar Hennes ögon. Hennes vederstyggelser vandrar i skuggorna, men en främmande ondska slumrar där mörkret är som tätast. Själva världen verkar dra sig samman... som om den förbereder sig för någonting.

Orcherna är i rörelse – flera gånger har jag sett dem vandra genom skogarna. Men de är inte de enda, för även mänskliga spejare har rört sig i området. Är de på väg för att återta vad de anser att är deras? Vem de än är, så beträder de marker farligare än de någonsin kan ana. Ty i detta land vilar inte bara en rustning med en urgammal skrift. I detta land vilar drömmar, hopp och rädslor. I detta land vilar världens historia. I detta land vilar ting som aldrig borde se solens ljus.

I detta land härskar Hon.