Spelledarbloggen

Spelledarnas sista ord...

Postat måndag 19 augusti 2013 kl. 23:07 av Victor SvarvarsVictor Svarvars

Att försöka beskriva känslan av ett dylikt projekt som tar slut är svårt, eftersom det har varit en väldigt omvälvande upplevelse och erfarenhet. Det har varit härligt, roligt, utmanade, tankeväckande, tungt och stressigt, men i slutändan har det varit värt det och då har jag endast skrapat ytan av allting vad det varit. Jag känner att jag är många erfarenheter rikare och jag kan blicka framåt nu när denna vandring har nått sitt slut. Tack till alla som har tagit en del av denna resa. Ett speciellt tack vill jag rikta till mina vandringskamrater och kompanjoner som har delat denna resa med mig. Det har varit underbart! Trots att våra vägar skiljs åt för stunden så har det varit ett härligt äventyr. Nu styr jag i alla fall mina steg mot nya äventyr och nya utmaningar. På återseende. Må de vägar ni vandrar längs med vara väl belysta.

SL Calle Tengman

 

För mig har varje AEA-lajv varit en häpnadsväckande upplevelse. Så skedde även denna gång, vid mörka stigars ände. Världen som en gång kom från änden av min penna upphör med ens att vara text och drömmar och blir för ett tag verklighet. Något inom mig får för sig att räcka händerna mot skyarna och utbrista "IT'S ALIVE!" (men på ett lyckligt sätt liksom). Och det är alltid spelarna som tillför denna magi. En förtrollning som är stark i just lajvandet som konstform. Tillsammans gjorde vi det, spelledare och spelare, vi tryckte för ett litet tag undan verkligheten och skapade något helt nytt. Något helt eget. Något levande.

Det är över nu. Flyktig är magin. Men minnen av det som var kommer att leva med mig så länge jag andas.

Tack.

SL Victor Svarvars

 

Man kunde jämföra de flesta stora lajv med cikadainsekten: cikadan lever största delen av sitt upp till 17-åriga liv som en underjordisk insektnymf innan den under några veckors tid blir flygburen och hastigt ändar sin långa livscykel. För oss spelledare har Mörka stigars ände varit en del av livet i två år, för de flesta spelare i ett år, och så är allt förbi på två korta dagar. Det här gör att lajv intar en ganska speciell ställning bland de andra konstformerna – lajv är (oftast) engångsföreteelser; fyrverkerishower där så många raketer som möjligt avfyras på så kort tid som möjligt inför en liten och utvald publik (känn er hedrade!). I efterdyningarna av det här bländverket är det lätt att förlora sikte om den väg man kommit. Men efter ett tag slutar efterbilderna att spöka på näthinnan och man får perspektiv.

För ett år sedan skrev jag i visionstexten för lajvet att skrivandet av visioner är "lite som att med vattenlöslig färg måla streckgubbar på havsklippor" – det blir aldrig som man som spelledare tänkt sig. Inte heller denna gång, kan jag nu i efterhand konstatera. Men vilken resa det varit! Jag hoppas att ni spelare upplevt att lajvprojektet varit lika givande som jag själv upplevt det, och att ni liksom jag sätter värde på det underjordiska nymflivet som föregick svävandet bland molnen, oberoende om denna cikada sedan avslutade sina dagar med en Ikaros-flygning eller inte.

SL Sebastian Köhler

 

Den största frågan då man försöker skriva dessa sista officiella rader är väl nog ändå "Hur får man blott ord att räcka till för att säga allt?". Det har varit en lång (i vissa stunder rent förkrossande lång) process - en som utan tvekan har satt sina spår. Under processen har min egen syn på lajv och idkande av uttrycksformen ändrats radikalt, och många gånger har jag nog hunnit svära att hålla mig borta från såväl lajvande som organiserande.

Men om det är svårt att sätta ord på min egen upplevelse av processen så är det nog rent av omöjligt att sätta ord på allt det man upplevt hos dem som deltagit i det hela. Och det är där det sanna värdet skiner. All den entusiasm som lyst i folks ögon då de talat om roller, de bittra miner som uppvisats under workshoppar då det inte riktigt går som det ska, nervositeten som lyst då nästan varenda spelare i tur och ordning konstaterat att "vi kommer alla att dö", rädslorna över att inte kunna göra rollen rättvisa, reaktionerna på de saker man tillverkat för lajvet, alla de små stunderna under lajvet tillsammans med spelare som växlade mellan exalterade utsvävningar och desperat trötthet. Allt detta, alla små inblickar man fått i varje spelares del i och upplevelse av processen bildar en helhetsbild som blir alldeles för mäktig för att lägga ord på. Då vi lastade material före lajvet frågade jag SL Svarvars "Vad är det riktigt vi håller på med, egentligen?" - han hade inget svar att ge. Denna fråga har nu bytts ut till "Vad är det riktigt vi har gjort?". Den frågan kommer jag att grunna på länge.

Jag hoppas innerligt att ni alla haft en givande upplevelse, och att min roll i det hela bidragit på något sätt. Tack för mig.

SL Zacharias Holmberg

 

Spelledarna

» Till bloggen

» Till bloggarkivet