RaserUpdate Flash Player

Jättar

Jättarna är en mytologisk ras som sägs ha varit den första att befolka AEA. Enligt uråldriga krönikor skall jättarna ha lämnat den kända världen flera åldrar sedan och seglat över Västanhavet för att aldrig återses. Kvar lämnade de endast vissa numera legendariska föremål, samt andslående byggnadsverk som tysta testamenten över sin existens. Dessutom finns det i vissa förmögna personers ägo flaskor av den extremt potenta alkoholdryck som känns vid namnet jättavatten. En sådan flaska kostar i sig mer än vad en vanlig handelsman kan tjäna under flera ar.

Alver

Näst efter jättarna sägs det att alverna trädde fram i AEA. Få är dock de människor som har sett en livs levande alv. För århundraden sedan slöt nämligen alverna ett avtal med kung Eldarodd av Nordanländerna, och sedan den dagen är de norra lövskogarna förbjudna för människor att färdas genom. Den som trotsar förbudet försakar alla rättigheter, inklusive rätten till sitt eget liv. Att det inte finns någon som sett alvernas städer talar för sig självt.

Ändå är alverna inget ondskefullt folk. Deras gudom är luftens och kärlekens gudinna GAEA, och trots att ingen sett alver på så länge lever sagorna och legenderna om denna ljusets ras kvar. De berättar om alverna som ett finlemmat släkte, vars mest framstående drag är de mandelformade, kattlika ögonen och de spetsiga öronen. Alverna sägs bära en aura av mystisk värdighet och alltid föra sig med en sådan stil och mjuk elegans, att till och med de mest förnäma av adelsdamer verkar som bondpigor i jämförelse.

Alver skymtades senast i Nordanländerna när den nuvarande kungens farfar, kung Eldarodd XIV, kröntes. En alvisk delegation ledd av alvjungfrun Valanalária Stjärnljus anlände till kröningen. Än i dag sjunger hovskalderna om alvernas skönhet, om det magiska dansnummer de framförde och om alvjungfruns hjärtskärande solosång som rörde alla till tårar.

Vad som fick alverna att stänga in sig i sitt skogsrike i norr verkar förlorat i tidens sand. Men att en stor sorg fallit över detta fagra släkte är bortom all tvivel.

Dvärgar

I de nordöstra skogarnas utkanter vid foten av bergskedjan Världsryggen bor dvärgarna i sina städer av sten. Efter alverna var dvärgarna länge den dominerande rasen i AEA och människor och dvärgar har alltid haft mycket att göra med varandra. I det stora kriget mot ondskan under Alliansernas tid var människorna och dvärgarna nära sammanbundna i broderskap, men i krigets efterdyningar uppstod en stor osämja mellan raserna. Sedan dess har ett frö av djup misstro slagit rot i relationen mellan bergets härskare och kungahuset Eldarodd av Nordanländerna. Under århundradens lopp har perioder av krig och fred mellan raserna avlöst varandra.

Från de korta tider av fred och återupptagen handel med dvärgarna vet man en del om dem. De bryter metaller och mineraler ur bergens innandömen och av dessa smider de de vackraste och starkaste av vapen, smycken, rustningar, verktyg och bruksföremål. Dvärgasmide är högt eftertraktat ute i världen, liksom dvärgasprit och det mycket goda öl som de brygger.

Som ett folk är dvärgarna misstänksamma, lättstötta och giriga. De håller hårt på sina koder av tradition och kan verka kompromisslösa. Köpmän som drivit handel med dvärgar har för vanan att säga att det är lika svårt att få en dvärg att släppa ifrån sig sitt silver och guld som det är att bryta det själv. Dvärgarna är kortare än andra raser, men i gengäld också bredare och kraftigare. Alla manliga dvärgar bär skägg. Vad ankommer religion så tillber alla dvärgar gudasmeden VULCANUS.

Sedan Glödgade järnets ed undertecknades mellan Dvärgariket och kung Eldarodd av Nordanländerna för åtta ar sedan har fred rått mellan dvärgar och människor.

Orcher

Ingen ras är så illa omtyckt som orcherna. De är kraftiga, blodtörstiga, barbariska odjur som gärna äter människokött och lever för att slå ihjäl och förstöra. De finns i markerna i öster, just norr och söder om Omenfloden. Med några artiondens mellanrum reser sig en orchhövding ovan alla andra och enar de sinsemellan stridande orchstammarna under sig för att dra fram i plundring och skövling mot Nordanländerna. Då kallas den Eldaroddska armén in och långa ar av stridigheter får sin början. Dessa pågår i regel tills orchhövdingen dräps, varefter resten av orcherna återvänder till sina skogar och fortsätter sina inbördeskrig.

De få människor som tagits som slavar i krigen och senare lyckats fly berättar om en vildsint kultur där den starkes lag gäller och där våld är en del av vardagen. Med undantag av shamanerna som sköter orchernas själarening besitter orcherna en begränsad intelligens. Att de är spindelgudinnan HECATEs varelser är vida känt.

Sedan slutet på Alliansernas tid har orcherna varit en törn i Nordanrikets sida. Otaliga orchkrig har rasat och var gång har den Eldaroddska armén hindrat fienden från att nå själva Nordanländernas hjärttrakter. Ändå har människorna inte förmått besegra orcherna för gott, och det är bara en tidsfråga innan skogarna i öst fylls av marscherande orcher igen.

Människor

Vid slaget om Aberions Kittel strök den dålevande dvärgakungen och en stor del av de dvärgiska styrkorna med. Det markerade slutet på dvärgarnas ålder och hädanefter har människornas civilisation kommit att blomstra. Hjärtat av denna civilisation utgörs av Nordanriket som styrs av det Eldaroddska kungahuset, men mänskliga kulturer frodas även i de varma länderna söder om Omenfloden och på Draköarna ute i Västanhavet.