Nordanländernas närhistoriaUpdate Flash Player

Vi lever i aret 1691 efter Gudasömnen.

"Den som inte minns sitt förflutna har ingen framtid."

Nära nog 6 ar har förflutit sedan man högg huvudet av orchhövdingen Hraul Gaddtanden utanför Thunions rökande ruiner. Med det hejdades den svarta härens framfart och den jagades tillbaka österut därifrån den kommit 4 ar tidigare. Gaddtandskriget kom att kosta Nordanriket människoliv, brännskövlade marker och mycket lidande. Än till denna dag har man inte återhämtat sig och man vet att orcherna kommer att återvända. Det är blott en fråga om när.

Gaddtandskriget kom att bli ett sant elddop för den nyligen tillträdde kungen Richarn Tirion XVI av Eldarodd. Kungadömet som den förre regenten, "Kung Käpprak", hade lämnat efter sig var ett rent kaos. Fienderna stod uppradade både innanför och utanför Rikets gränser och folket försjönk i förtvivlan efter att all tillit till Kronan tagit slut.

Med kall beslutsamhet slog den nye kungen av Eldarodd ner alla inrikes upprorshärdar och värvade därefter krigare från hela riket att marschera österut för att möta orchhotet. Men oron fanns också på annat håll. Kung Käpprak hade under början av sitt styre förkunnat krig mot dvärgarna av en orsak ingen vid hovet längre kunde minnas. Det föll på den nye kungen att förhandla om fred. Och fred skulle det också bli, även om det skulle kosta den kungliga skattkistan dyrt. Det "Glödgade Järnets Ed" med dvärgarna skulle se till att leverera tillräckligt med järnmalm och vapen för att beväpna Nordanrikets armé – Lejonhären. Det var med denna händelse som den nya kungen förtjänade tillnamnet "Järne" och soldaternas respekt.

Innan den raserades var Thunion den östligaste staden i Nordanriket. Det är den fortfarande, för efter att bränderna slocknat återuppbyggdes den på blott några ar. Säga vad man vill om den fulaste och farligaste staden i Riket, men dess livskraftighet är oomtvistlig. Efter att Kung Järne utlyste öronpeng på vart orchiskt vänsteröra man kunde uppvisa, har fler utbygdsjägare och äventyrare än tidigare sökt sig till Thunion. Till följd av detta är staden en riktig rövarhåla som sjuder av ohedersamt folk. Staden kontrolleras numera av ett råd, kallat Triumviratet.

Även på andra orter har nya härskare stigit till makten. I tvillingstäderna Manderon-Randeron avled den åldrande Fursten ett antal ar sedan och Callarac Erimáras ac'Mathénion tog makten genom smidigt ränkspel som helt överrumplade motståndet. Den nya borgherren av tvillingstäderna tycks fast besluten om att ändra gamla traditioner och införa nya lagar. Detta stör rytmen i Blomdansen – maktspelet mellan Blomsterängens adelshus i tvillingstäderna – och gör adelshusen irriterade. Dessutom går det ett obehagligt rykte om att denna Furste varken går att muta, hota eller beveka på annat sätt. Det hela är upprörande för att säga det minsta.

För 5 ar sedan gick det så långt att Orkidéns adelshus försökte sig på en kupp mot furstemakten. Sammansvärjningen misslyckades och Fursten lät upplösa adelshuset. De gillen som var inblandade hamnade på kant med Fursten och fick också känna på hans vrede. Få gillen är längre sig lika efter det och nya har stigit fram för att ta de gamlas plats.

I dessa tider av osäkerhet och våld har fler och fler vänt sig till gudarna och gudinnorna för svar och beskydd. En viktig bidragande orsak är legenden om gudaklingorna. Det sägs nämligen att alla de 12 gudarna lät smida en klinga åt sig och ingjöt den med sin kraft. Därefter sändes de ut i AEA och väntar nu på sina bärare. De hängivnaste anser att gudarna genom denna handling åter beslutat sig för att ta aktiv del i världens gång. Legenden om svärden och vad de kan åstadkomma växer för var dag som går. Man talar om klingor som kan rasera berg, dra till sig rikedom eller rent av stanna tiden. Kanske är det så att folket behöver dessa berättelser mer än någonsin, för att kunna ta sig igenom vardagen. Emellan ökande skatter, klappjakten efter förrädare mot Kronan och en och annan farsot här och var, kan mytiska historier sannerligen behövas.